Vad är ett självmål i fotboll?

De vanligaste scenarierna växer fram ur försvarsspelets svåraste ögonblick: en försvarare som sträcker sig för att röja ett hårt inlägg och styr det i eget mål, ett glidande block som vänder bollen målåt, en tillbakaspelning som rullar förbi en felvänd målvakt efter en missuppfattning. Ett skott som avviker på en försvarare på väg in är en annan vanlig form.

Kärnan i regeln är enkel: passerar bollen helt mållinjen och ingen förseelse stoppade spelet i uppbyggnaden gäller målet oavsett vems beröring som skickade in den. Att målet skedde är säkert, vem det tillskrivs är en separat fråga som hör hemma hos statistikförarna snarare än domaren.

En boll som går direkt in i en spelares eget mål från en återstart räknas inte som mål. Skickar den som tar ett inkast, en frispark eller en målspark bollen i eget nät utan att den rört någon, återupptas spelet med en hörna till motståndarna. Undantaget finns för att återstarter inte ska kunna förvandlas direkt till självförvållat straff.

Varje beröring på vägen, även från en lagkamrat, tar bort undantaget och de vanliga reglerna gäller. Och begick det anfallande laget en förseelse i spelet, ett foul på försvararen eller att bollen träffade en anfallares arm, skulle målet ändå inte gällt från början.

På resultattavlan tillhör målet motståndarlaget, i statistiken lever det i en egen kategori. Ett självmål läggs aldrig till en spelares måltotal och syns i ingen skytteliga, matchprotokoll noterar det bredvid spelarens namn med en självmålsanteckning.

De verkliga tvistefrågorna finns vid gränsen: när ett skott på väg in avviker på en försvarare måste någon avgöra om det förblir skyttens mål eller blir ett självmål. Den vanliga principen är att en boll redan på väg in behåller sin ursprungliga målskytt, medan en avgörande beröring som avleder en boll som annars inte var på mål räknas som självmål. De exakta kriterierna skiljer sig mellan tävlingar och de organ som för statistiken.